För två år sedan var det jämnt ett sekel sedan två nordbor tilldelades Nobelpriset, Niels Bohr, i fysik, och Fridtjof Nansen, som mottog fredspriset. Av denna anledning ordnade Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab och Det Norske Videnskaps-Akademi varsin konferens under jubileumsåret 2022.
Man lät ett antal framstående forskare inom en lång rad kunskapsfält reflektera över olika aspekter på dessa två personligheter, deras liv och gärning. Inläggen av sammanlagt drygt tjugo medverkande har nu samlats i en volym.
"Jag tror inte någon som tar del av denna bok kommer att lämnas oberörd." Sverker Sörlin
I titeln ingår tre ord. Det första är ”vetenskap”. Bohr och Nansen var båda forskare och professorer. Nansen blev rentav professor i två ämnen, först zoologi, sedan oceanografi. Båda hade intensiva och framgångsrika karriärer. Vetenskap är också det tema som dominerar de flesta av bokens kapitel. I flera är det huvudsaken. De andra två orden, ”mänskliga rättigheter” respektive ”diplomati”, är huvudämnen ibland, fast mindre ofta. För det mesta blandas de.
Redan denna enkla observation ger anledning till en fundering om hur dessa tre poler förhåller sig till varandra i de två männens liv. Några av artiklarna söker besvara denna fråga.
Harald Dag Jölle, som skrivit en biografi i två delar (2010, 2020) om Nansen som vetenskapsman, kretsar kring frågan om inte Nansen ändå innerst inne längtade allra mest efter att få betydelse i samhället, i en politisk roll med folket som uppdragsgivare. Nansen vacklade. Han svarade återkommande på inbjudningar till nya uppdrag genom att hänvisa till att vetenskapliga uppgifter väntade på honom och att han därför måste tacka nej. Bara för att kort senare tacka ja till en annan inbjudan som förde honom ut på uppdrag som gällde just mänskliga rättigheter och diplomati.
Men Jölle noterar även en annan sak. Väl ute på sina diplomatiska uppdrag i Ryssland, London, Washington, och i Europas huvudstäder arbetar han lika fullt på sina vetenskapliga avhandlingar som fortsätter att komma ut i en strid ström fram till hans död 1930. Nansens självdiagnos, ofta upprepad, var att han var obotlig arbetsnarkoman. Det kan inte bestridas. Fast Jölle kvalificerar diagnosen: det handlade först och främst om en genuin passion för vetenskapen. Den var inte ett arbete i normal mening, utan en livsform.
Också Bohr kombinerade vetenskapen med diplomatiska och humanitära insatser av betydande omfattning. Han engagerade sig för judiska flyktingar under nazismen som han mottog på sitt Institut for Teoretisk Fysikk i Köpenhamn. Han var aktiv i Manhattanprojektet i Los Alamos. I både Storbritannien och USA pläderade han för en fredlig användning av atombomben som skulle föra öst och väst närmare varandra. Så blev inte fallet. Churchill betecknade honom under kriget rentav som en säkerhetsrisk.
Bohr arbetade med popularisering av vetenskap och skrev 1950 ett öppet brev till FN om ett öppet samhälle där vetenskapens resultat kan delas fritt. Flera av artiklarna i boken är för övrigt skrivna av forskare i Danmark som för Bohrs traditioner vidare in i vår egen tid. En av dem är astrofysikern Anja C. Andersen som behandlar Bohr och Nansen i ljuset av en lång dansk tradition av vetenskapsförmedling.
Bohr var tidvis splittrad av sina många uppgifter, och liksom Nansen tidvis ”sjuk” av överansträngning. Men för Bohr var kombinationen nog ändå litet lättare. Han var bokstavligen bosatt på sitt institut och kunde trots de flitiga utflykterna till humanitära och vetenskapsdiplomatiska insatser fortsätta att vara aktiv som forskare, inte minst genom inflödet av unga fysiker från många länder och egna vistelser på utländska laboratorier. När han agerade gjorde han det också vanligen som enskild individ. Han tog inte på samma sätt som Nansen stora och långsiktiga uppdrag utan koppling till fysiken.
Det skilde också 24 år i ålder mellan de två. Den yngre Bohrs nätverk var internationella och byggde på utbyten. Nansen var länge huvudsakligen utpräglat nationell och patriotisk i sin gärning och hans forskning tog sikte på egna naturtillgångar i hav och mineral och på Norges nordatlantiska ”bakgård”. Nansen var också patriot och nationalist och även i tidstypiska avseenden rasist. Bohrs värderingspanorama var mer progressivt, frihetligt och mer typiskt för den yngre generation han tillhörde. Nansen var legendarisk skidåkare och friluftspropagandist. Bohr var fotbollsspelare, men lärde sig åka skidor och åkte med familjen på tur till Rondane, berättar sonsonen Vilhelm Bohr i en charmerande essä.
Bohr och Nansen var mångsidiga, sammansatta och även komplicerade människor. Intensiva, självförbrännande, nyfikna, generösa, vittomfamnande, passionerade. Den slutsats åtminstone jag till slut drar som läsare är ändå, att vad Bohr och Nansen än påstod om sig själva – och sina roller som medborgare och människovänner – så var vetenskapen primär för dem. I grunden av den enkla anledningen att vetenskaplig status var det som gav dem legitimitet att tala och tycka i olika frågor.
För Bohrs del ännu mer än för Nansen. Bohrs position som Nobelpristagare gav honom tillgång till maktens boningar på ett sätt som få andra kunde ens drömma om. Det gäller förmodligen även senare Nobelpristagare. Med alla mått mätt tillhör Bohr och Nansen de mottagare av Nobelpriset som nått störst framgång inom diplomati och mänskliga rättigheter – man kunde också säga som ”science celebrities”. Andra som spelat i samma division är exempelvis Einstein och Marie Curie.
" ... det handlade först och främst om en genuin passion för vetenskapen." Sverker Sörlin
Med tanke på dagens debatter kan det vara värt att också notera att denna kategori också kan kallas ”aktivister”. Nansen och Bohr var proaktiva för en lång rad frågor inom ett frihetligt, demokratiskt och humanitärt värderingspanorama. Jag tänker också – när jag läser de många utmärkta författare som står bakom inläggen i boken – att också dessa, hundra år senare, verkar känna en bekräftande sympati för de insatser som de två nordiska giganterna svarade för. Flera av dem är också högst aktiva på många fronter för folkbildning, rättighetsfrågor och aktiv diskussion kring vetenskapens roll i samhället där de vetenskapliga akademierna har en viktig roll.
I all sin alldaglighet tror jag att det är en väsentlig observation att göra. Det förekommer idag en, ofta aggressiv, kritik mot forskare och studenter som engagerar sig för frågor som direkt eller indirekt har att göra med mänskliga rättigheter, frihet, diplomati. Dit hör även klimat och hållbarhet. Kritikerna brukar hävda att forskare borde betrakta värderingarna som sin privatsak.
Denna bok visar att i alla fall för de nordiska nationalhjältarna Nansen och Bohr var det helt enkelt inte möjligt att skilja mellan vetenskapen och kampen för mänskliga rättigheter. De insisterade på både rätten och skyldigheten – och betydelsen – av att använda vetenskapens internationella samarbete för att försvara dessa rättigheter.
Bohrs och Nansens liv framstår i denna mening som moraliskt förpliktande, på gränsen till tvingande. Legeringen mellan vetenskapen och det humanitära uppdraget låg så djupt att de trots stora personliga uppoffringar gjorde allt de kunde för att hålla båda uppgifterna levande genom hela sina verksamma liv. Aktivism har många ansikten, precis som Bohr och Nansen hade det.
Det kan inte undvikas att i en bok om två så omskrivna personer blir ett och annat upprepningar av sådant vi redan visste. Men just denna bok undviker denna risk med överraskande skicklighet. Finessen är att den kombinerar deras vetenskap med deras inte fullt lika känd moraliska och sociala arbete. Det öppnar för oväntade och spännande upplysningar.
Jag har lärt mig mycket av Kari Aga Myklebost om Nansens djupa passion för Ryssland, och senare Sovjetunionen, och hans tro på detta som det stora ”framtidslandet”. Och av Hans Halvorson och Anja Skaar Jacobsen om Bohr som vetenskapsfilosof med vidsträckt betydelse. För att ta ett par exempel.
Jag tror inte någon som tar del av denna bok kommer att lämnas oberörd. Den är ett utmärkt initiativ av två klokt samarbetande akademier i en tid när akademiska värden som Nansens och Bohrs behövs mer än på mycket länge.