Havet finns i de salta tårar vi gråter, förklarade den maltesiske diplomaten Arvid Pardo från talarstolen i FN:s generalförsamling i november 1967. Vad han ville säga var att havet är mer än bara denna stora massa av vatten som täcker två tredjedelar av jordens yta och som sträcker sig djupare ned i jordskorpans hålrum än vad jordens mäktigaste berg tronar över havsytan.
Jorden är en del av oss själva. Livet självt utgick ur havet och vi behöver inse vårt beroende av det.
Jag läser om detta märkliga maratontal i FN – Pardo talade hela tre och en halv timme – i en ny bok med titeln Havet – en idéhistorie. Den har tillkommit inom ramen för ett forskningsprojekt finansierat av Norges Forskningsråd som letts av Ellen Krefting vid UiO och där även Gard Paulsen deltagit jämte forskare från flera länder.
Och hur såg det under havens yta, som intill ganska nyligen varit lika osynlig som månens baksida?
De gör poängen att även om haven varit viktiga för människor sedan urminnes tid, så är Pardos FN-tal samtidigt ett tecken på att haven under senare tid kommit ännu högre på den internationella dagordningen. Pardo talar om manganet på havsbotten, som visserligen upptäcktes redan av den brittiska Challenger-expeditionen på 1870-talet, men som först började bli åtkomligt för exploatering under efterkrigstiden. 1960- och 1970-talen var också genombrottsperioden för utvinning av havsbaserad olja och fossilgas, inte minst i Sveriges västra grannland.
Året, 1967, var just det år då FN beslutade att ta sig an miljön som ett akut och gemensamt internationellt problem. Bara veckor senare, i december 1967 skulle FN besluta att på förslag av Sverige genomföra en global konferens om miljön. Den hölls i Stockholm 1972 efter omfattande förberedelser.
En slutsats man kan dra är således att det moderna havet, havet i vår tid, blivit till genom en samtidig uppmärksamhet på det som en väldig ekonomisk resurs för länder över hela världen, fast främst förstås de tekniskt avancerade, och som en miljöfråga av största betydelse för hela planetens hälsa och för mänsklighetens framtid.
Krefting & Paulsens rika och mångsidiga framställning av havens långa historia gör denna moderna acceleration av havens status på samma gång begriplig och angelägen att veta mer om. Projektet har i hög grad tagit sikte på att visa hur det moderna havet uppstått. Dess titel har varit ”Maritime moderniteter” och forskningen omspänner i huvudsak de senaste femhundra åren då ständigt ny kunskap och nya teknologier för att beskriva och utnyttja haven för imperialism och kolonialism, transporter, resande, fångst, krig, industri, avfallsdumpning, nöjessegling, bad, sport, konst och litteratur – och givetvis för forskning.
Boken sträcker sig faktiskt ännu vidare. Den orienterar om havens roll i de stora världsreligionerna, deras plats i skapelseberättelser och urkunder, som i bibelns berättelse om Jona i valfiskens buk eller antikens gudar som Okeanos och Poseidon. Haven spelar en viktig roll, fast ofta förbisedd, i de stora verk om världens födelse som tillkom under 1600- och 1700-talen. Hur hade världen uppstått? Bibeln hade sin syndaflod. Tänkare och teologer i religioner över hela världen kämpade med att förstå hur planetens olika delar och element hängde samman.
Skräcken för att dränkas av gudarna som ett straff för jordiska synder var utbredd, från Babylon till Indien till Norden. Samtidigt, lade man märke till, höjde sig landet och havet drog sig tillbaks. Hade paradiset varit en ö i en världsomspännande ocean? Skulle torka istället bli människors öde?
Och hur såg det under havens yta, som intill ganska nyligen varit lika osynlig som månens baksida? Fanns där monster? Skulle dessa kunna stiga till ytan och kasta fartyg över ända och sluka de sjöfarande? Ungefär som Moby Dick, den ohyggliga valen i Herman Melvilles roman. Eller kunde monstren i själva verket vara vidunderliga skatter, sjömat i magnumformat som skulle kunna både ätas och exporteras för dyra pengar som svensken Olaus Magnus beskrev det i sin Carta Marina 1539. De nordliga haven som lockande mirakelzon där skaparen lagt in en symbolisk betydelse hos varje monstrum; ordet går tillbaks på de latinets monere (att varna) och monstrare (att visa). Monstren var omen, Guds sätt att bokstavligen visa på fara för på kommande olyckor.
Därifrån är steget förstås inte långt till Norge, som trots bokens världsvida ambitioner får en betydande plats. Med all rätt dessutom. Norge har trots sin territoriella litenhet spelat en stor roll på världshaven, dels som fångstnation med säl- och valfångst sedan århundraden och numera också som ett av de stora maritima fossilländerna. Norsk vetenskap har också varit ledande. Johan Hjort, med inriktning på fiske, Fridtjof Nansen, med inriktning på snart sagt allt maritimt, från kustzonens biologi till oceanografi är två av de stora namnen. Men denna bok gör mycket för att lyfta fram också en kunskapsproduktion som går vid sidan av de etablerade forskningsmiljöerna i Bergen och Oslo.
Ellen Krefting & Gard Paulsen:
HAVET – EN IDÉHISTORIE: På tokt blant kolonister, lystseilere, sjømonstre og oljetankere
Kagge forlag, 2025
Ellen Krefting er professor i idéhistorie ved Universitetet i Oslo, der hun blant annet har ledet et tverrfaglig forskningsprosjekt om havets idéhistorie.
Gard Paulsen er forsker ved Institutt for filosofi, idé- og kunsthistorie og klassiske språk, Universitetet i Oslo.
Forskningsprojektets nyckelbegrepp är "format”. Eller rättare sagt: kunskapsformat. Ordet utgår från att havens historia inte går att skilja från kunskapen, eller, vidare taget, föreställningarna om havet. Även om Krefting & Paulsen skriver ett slags pan-historia – allt i och kring hav – så är metoderna, idéerna och kunskapens presentationsformer den röda tråden.
Det är också där som deras nya forskning haft sin tyngdpunkt. I arkiven ligger det massor av sjökort och loggböcker som representerar de tidigmoderna kunskapsformaten. Det var i början mestadels horisontella format, som med stöd i astronomi och geometri möjliggjorde navigation och kartläggning och, inte minst, hjälpte framväxten av de stora europeiska imperierna. Dessa hade sina kolonier ”på andra sidan haven” (outre mer), men var i praktiken också maritima världsvälden. De vilade tungt på förmågor till havs, fungerande sjöfart och en kraftfull örlogsflotta.
Navigationsskolor skapades i land efter land på 1600-talet; den i Köpenhamn 1619. Navigation, förut ett hantverk, blev, också, en teoretisk klassrumskunskap. I Europa och Västerlandet, vill säga – i andra delar av världen, som Stilla Havet, var kunskapsformaten helt annorlunda och vilade inte på matematik och fysik utan på samordnad erfarenhet av stjärnor, vågor, vindar, moln, fåglar, årstider och givetvis övärldarnas vidsträckta geografi.
Lika viktiga var portolankartorna som tecknade kuster och öar sådana de tedde sig från ett skepp på havet. De växte från slutet av 1500-talet ut till mäktiga atlasverk, särskilt i Nederländerna. Parallellt utvecklades en form av kartor som kombinerade text och bilder. Ordet på engelska var rutter. Syftet var att ge en synoptisk bild ”från ovan”. Dessa kartor ”berättade” om farleder, farvatten (i bästa fall lodade), fyrar och andra landmärken (kyrkor, kvarnar, bergsklippor) som kunde underlätta sjöfarten.
Havet förblir vidunderligt och gåtfullt, trots att vi idag kan se oändligt mycket mer av det.
Portolaner och rutters visar vägen till de moderna sjökorten, men är samtidigt släkt med de mind maps som vi all bär på för att kunna föreställa oss hur vi ska ta oss från en plats till en annan. Med den skillnaden att dessa kartor blev ritade och nedtecknade efter en kombination av observationer och muntlig tradition och successivt professionaliserades. I början av 1700-talet företog Johan Heitman en uppmätning av den norska kusten hela vägen upp till Trondheim baserad på systematisk mätning. Flera sådana kartprojekt pågick parallellt, vilket visar vilken betydelse sjöfarten började få för framförallt handeln.
Överhuvudtaget har Krefting & Paulsen letat fram flera norska exempel på kunskapsformatens successioner. Ett annat var Eyvind Bjørset som omkring sekelskiftet 1900 ägnade sig åt det han kallade ”havhydrografering” och vars detaljerade arbete längs den nordnorska kusten skulle få inflytande på internationell havskartering och även för hur skiljelinjerna skulle dras mellan norska och utländska farvatten. Med det var han inne på hur sjöterritorier skulle avgränsas vilket under 1900-talet skulle bli föremål för en omfattande diplomatisk och politisk diskussion.
Sverker Sörlin er professor i miljøhistorie ved KTH i Stockholm, og Arne Næss professor ved Senter for global bærekraft på UiO. I 2025 utga han boka Snø – en historie.
Ytterst vilade denna på vetenskapliga kunskaper som då började växa fram inom oceanografin. Detta var frågor som gällde försvar, smuggling och karantän och mycket annat, men som fick sin moderna formulering genom vetenskapen om havet och vad den kunde meddela om utbredningen av kontinentalsockeln, ett ord som nu började få en konkret betydelse. Detta arbete skulle leda ända fram till inrättandet av UNCLOS 1982, Förenta Nationernas havsrättskonvention, som leder det internationella arbetet med att avgöra territoriella anspråk till havs och som fått stor betydelse för diskussionen om geopolitiken, exempelvis i Arktis.
Loggböckerna, alltså ombordjournaler om väder, vind, fångster och mycket annat utgör ett andra mer vertikalt och tredimensionellt format för det framväxande sjökunskapen. Med tillräckligt mycket uppgifter kunde man efterhand sluta sig till havsströmmars riktning, djup och styrka, som den tyske universalforskaren Alexander von Humboldt arbetade med under stora delar av sitt liv men aldrig fullbordade. Andra tog vid och vid mitten av 1800-talet fanns en etablerad förståelse av Golfströmmen, den mäktiga ”havsälv” vi idag vet att det faktiskt är möjligt för oss människor att vända riktning på, även om det inte verkar ske snart.
Kunskap är inte nog. Därför handlar boken också om känslor, rädsla, passioner, visioner.
Ett tredimensionellt hav, förut i princip helt okänt, kunde sakta börja göra sig gällande, det på vars botten mangannodulerna finns. Denna kunskapsexplosion under 1900-talet, är det som till slut gör att vi också kan förstå de många hoten mot havens miljö och som gör det problematiskt med en långtgående resursutvinning i haven – av fisk, mineraler, fossila bränslen.
Nu har det redan gått snart sextio år sedan Arvid Pardo höll sitt tal i FN 1967 och hans varningsord är inte mindre angelägna idag än de var då. Tvärtom. Havet förblir vidunderligt och gåtfullt, trots att vi idag kan se oändligt mycket mer av det och trots att vi förstår både dess beteende och dess sårbarhet bättre än någonsin. Gåtfullast av allt är dock vi människor och våra otillräckliga samhällen som inte bättre förmår ta vara på den jord vi har.
Denna bok visar, bland mycket annat, hur all vår kunskap uppstått och fått förankring i samhället. Men den visar också, minst lika effektivt, varför kunskap inte är nog. Den handlar också om känslor, om rädsla, passioner, visioner och om havens litteratur, konst, musik, kultur. Och den visar på betydelsen av samarbete – en poäng att särskilt notera i dessa tider av ständiga brott mot internationell rätt, också på världshaven.
Havet är ett verkligt storverk. Välskrivet, idérikt, generöst. En havsström i egen rätt av insikt och inlevelse i det viktigaste av ämnen. Det som förbinder tåren i vårt öga med det stora blå, villkoret för vår existens.